Kommande och pågående förändringar gällande webbutiken

Hello friends! Major changes are upcoming in the near future and Komboloi smycken och böneband will cease to exist in its present form. I built the webshop myself on the open-source platform PrestaShop and from the start there have been numerous problems. The last, decisive one was when all images disappeared, and not even my web host was able to restore them. I could just quit, but I still have many products in stock. I will cease the production except for special / custom orders and go back to what I started with, Rosaries and Komboskini, as the new name Komboloi böneband will reflect upon. As an addition I will also do Malas per request, and I’m aware that this to some people may be wild echumenics beyond the acceptable, but to those there are a plethora of more traditional venues that make beautiful Rosaries and Komboskini.
More news soon!

Handen och skriften

Jag läste igår om en lärare som blivit varnad för att hen hade delat ut chokladhjärtan till elever som skötte sig medan de som inte skötte sig i vad det nu gällde blev utan. Så oerhört kränkande, tänkte jag. Och det är verkligen det. Men när jag gick på lågstadiet skulle jag inte kommit på tanken att känna mig kränkt trots att jag blev det varje vecka, inte heller tror jag min klassföreståndare menade nåt illa, det var bara så det var på den gamla onda tiden. Vi hade en timme ”välskrivning” i veckan och det var verkligen en fasa för mig.

Det var den gamla skrivstilen från slutet av 1800-talet vi skulle lära oss. När en hade skrivit snyggt fick en en guldstjärna inklistrad i boken, när en hade skrivit fult blev det en bock med rödpennan. Jag fick ingen guldstjärna nånsin. Jag höll av min fröken, ville så gärna att hon skulle vara stolt över mig, men jag fick inte min hand att lyda. Den blev spänd och skakade och spänningen fortskred upp till axeln och ner längs hela min högra sida. Det här väcks till liv varje gång jag måste skriva nåt för hand. I motsats har jag haft två teckningslärare som sagt att jag var deras bästa elev.

Jag kommer aldrig att få veta vad det här beror på, och kanske kan det heller aldrig läkas. Men jag älskar mitt tangentbord. När jag blev större och skrev dikter gjorde jag utkasten för hand i kollegieblock för jag ville inte skriva maskin och störa grannarna på kvällarna, sen renskrev jag nästa dag. Texten blev levande för mig när jag såg den i det vackra Courier-typsnittet, levande, ren och jämn, då sa den vad jag ville säga, inte vad jag försökte tvinga mig att säga.

Att leva död

Då jag har sett de här bilderna många gånger förut och vet vilka de föreställer, kan jag inte se dem helt objektivt och utan förutfattanden. Ändå tycker jag förenklingen blir för stor om en bara ser de här kvinnorna som ordinära människor. Genom experiment har det visats att långtifrån alla är beredda att trotsa en order, även om ordern går ut på att de ska vålla andra människor fysiskt lidande som till och med kan kosta dem livet. Men jag vill tro att det i varje människa finns en kärna av medmänsklighet, kanske hos vissa bara ett rudiment, och att en får betala ett pris för att trubba av den, kapsla in den, glömma den.

De kvinnliga koncentrationslägervakterna fick betala ett pris efter krigsslutet, vissa fick dödsstraff medan andra fick fängelsestraff, alla fick de uppleva omvärldens avsky och ostracism. Men i deras ansikten syns inget av ånger, ångest eller skuldmedvetenhet. Deras ögon är nollade, blicken livlös. För mig är de inte alldagliga och ondskan i deras gärningar inte banal. Jag kan inte bortse ifrån att de en gång har varit okriminella människor utan blod och aska på sina händer och att deras upplevelser, de order de måst utföra, hur deras medvetanden kom att dela in deras medmänniskor i livsvärda och dödsvärda, brutaliserade dem bortom mänsklighet och dödade alla rester av empati som de kanske ägde.

Under Nürnbergprocesserna reagerade före detta militärer och tjänstepersoner i det besegrade Tredje riket på till synes olika sätt: vissa stod rakryggade i trots och vägrade ta avstånd från de illgärningar de på olika sätt varit med om att utföra, andra grät. Men de grät inte av empati med offren utan i förtrytelse över att ha blivit påkomna och ställda inför rätta. Därför är det i alla fall för mig svårt att se dem som enbart banala. Deras gärningar var inte banala. Men i deras ansikten syns avmänskligandet som en grå hinna över all levandehet de en gång ägde.

http://dangerousminds.net/comments/the_ordinary_faces_of_evil_mugshots_of_female_nazi

Vi har gått in i vinter-mode.

Det har varit ett par riktigt kalla dagar här men annars ser även denna vinter ut att bli ovanligt varm och snöfattig. Och renarna har det säkert bra på vinterbetet. Jag var nyfiken på hur Zelda skulle hantera vintern men hon vill mest sova och verkar inte alls onöjd. Hon rusar inte mot dörren när jag går ut som hon gjorde i höstas, och jag klär på henne sele och koppel utom när det regnar eller blåser för mycket, och gillar hon inte läget när vi kommer ut på loftgången vänder hon och går in igen. Annars strosar hon runt lite här på gården och vänder sen hemåt igen. Hon bestämmer självklart vad hon vill göra eller inte. Men är det vindstilla och inte för isande kallt så bangar hon inte för snö utan travar på som en liten shetlandsponny på de fint plogade vägarna och plumsar gärna runt i djupare snö.

Livet med Zelda

väcker urgamla kunskaper och färdigheter till liv hos mig. Hon vägrar lämna famnen om hon är på sånt humör och jag gör allt möjligt, inklusive går på toa, med henne på armen, precis som jag gjorde med mitt småsyskon som jag fick när jag var tio och aldrig släppte ur sikte. Disk och annat oakut kan vänta tills jag har båda armarna disponibla. Zelda är dock inte alls som ett människobarn utan en självständig och vuxen individ som även ser till sitt behov av egentid och enskild kontemplation.

famnkatten

Parkour-katten på nya äventyr!

Idag var vi vid fiskeläget i slutet av Övägen och åter visade hon sig på styva linan! Jag har också upptäckt att hon älskar att springa, inte bara jogga utan fara fram i full kareta, och jag hänger med så gott jag kan, kort och knubbig som jag är. Folk tittar ut genom sina fönster och ser väldigt glada ut när vi kommer farande men vi bjuder gärna på ett skratt. Och så har vi mött en grupp förskolebarn och några av flickorna frågade om de fick klappa Zelda. Hon är verkligen fantastisk med barn. Vi fortsätter med en promenad per dag, så får vi också se huru hösten fortskrider. Känns som hon börjar vara helt återställd efter kastrationen. Men när det blir riktigt kallt undrar jag om hon kan gå ut endast iklädd sin egen päls eller om vi måste skaffa en overall åt henne, och det blir inte några 2-3-timmarsrundor utan kanske två kortare. Och fötterna? Fyra Ess Hundsalva är ett måste på trampdynorna men ändå, barfota i 25 minus? Jag är bedrövligt oerfaren, mina tidigare katter har alla varit innekatter. Men Zelda går bättre i koppel än nån av mina hundar gjorde. 😀parkour20161010a parkour20161010b parkour20161010c parkour20161010d parkour20161010e

 

Parkour-katten!

En dag när vi gick förbi en gård fick hon plötsligt svans som en flaskborste, strax började en hund skälla och jag såg att det var en jämthund men hen var på löplina. Jag vet inte riktigt vad hon har för relation till hundar, verkar inte som hon älskar dem precis, men hon verkar inte haft mycket kontakt med dem, det kanske skulle gå jättebra om det kom en liten jycke hit på fika, vem vet? ”Nu går vi förbi, den är inte farlig”, sa jag, så gick vi förbi. Sen ville hon vända och gå förbi en gång till, och då var svansen alldeles slät och stod rakt upp. Det var nästan som hon ville visa hunden att hon minsann inte var rädd för hen utan gick förbi hens gård så ofta hon ville.

Sen har jag upptäckt att hon gör sin egen improviserade form av parkour, men inte för godis för det har vi aldrig med oss, utan jag tror bara hon gillar att komma högre upp.

parkour20161009a parkour20161009b parkour20161009c

Zelda blev kastrerad för två veckor sen

Hon hade med sig en ask p-piller när hon kom. Kanhända att hennes tidigare ägare tänkt att ta en kull eller flera. Men det ska ju inte jag göra och vill absolut inte att hon ska gå på p-piller, så bland det första jag gjorde var att boka en tid hos Distriktsveterinären i Haparanda. Vi åkte buss dit, hon var fantastiskt duktig, när vi kom hem igen var hon vrålhungrig men kunde inte stå på benen så jag matade henne med sked in i tratten. Men tratten fungerade inte. Hon gjorde allt för att bli av med den, krälade över golvet, det var kaos. Hon kröp in under sängen för att kunna ta sig ur, och fastnade där, och där låg hon som en strandad val utan att säga ett pip.  (Jag höll ju koll på henne varje sekund.)

Sen körde hon in tratten mellan två instrument i mitt Rockstand så den fastnade, och plopp, så var hon loss och tratten satt kvar mellan guran och basen. Det var kreativt tyckte jag. Så jag lät henne vara utan en stund och hon visade inget intresse alls för operationssåret. I stället lämnade jag henne inte utan uppsyn, och det gick bra. Hon sover ju när jag sover så jag kunde sova lugnt. I 10 dar fick hon hålla sig inomhus och det gick utan protester, det var som hon förstod att det var en speciell situation. Nu är vi igång med promenaderna igen men till en början bara en om dagen.

zelda20161001a

Klart väder

God morgon alla vänner! Vi har inte sovit lika många timmar i natt men det beror på att jag jobbade till sent med en beställning. I morse konstaterade jag att numera är det inte bara att slänga sig ur bingen, jag måste kolla på vilken sida Zelda ligger så jag inte sveper henne i golvet! Det vore ju hemskt! Jag tänkte nyss på en sak. Mitt liv har inte alltid varit lätt eller behagligt, i perioder har det varit skittufft, i perioder nästan outhärdligt. Ändå är jag född med en default mode då jag känner såhär när jag vaknar på morgonen: ”Åh hurra, en ny dag! Vad ska hända för roligt idag, vad ska jag göra för kul?”

Den känslan är helt underbar och då jag inte vet var jag fått den ifrån så måste den ju vara medfödd. Klart är i alla fall att det är nåt att vara tacksam för när jag ser hur jävla svårt många människor har det. De senaste fyra åren har fem människor jag känt berövat sig livet. En stod mig riktigt nära, de andra tyckte jag mycket om. Och att säga till nån som har det så svårt att detta övervägande ens finns: ”Jamen när du är ur det kommer du att se att det var värt kämpandet”, det vore ett hån. Särskilt som majoriteten av dessa fem har blivit ihjälmobbade för sina politiska åsikters skull, sin feminism, sitt arbete för misshandelsoffer.

Det är inte en amatörs välmenande råd hen behöver utan professionell hjälp, och det blir allt svårare att få. Samhället hårdnar och utan min löjliga optimism hade jag också varit borta nu. Men det är också ett hån att säga att kamp och svårigheter stärker, det kanske gäller för vissa, det är inte det som är poängen utan att det är för mycket lidande i världen nu och ingen förtjänar något av det. Jag har rätt att glädjas över att varje ny dag känns som en gåva, att jag har tak över huvudet, att jag har fått gå i terapi, att jag har fått en underbar liten katt som uppenbarligen tycker mycket om mig. Men det är inte här det stannar.

Bild: Giulia Farnese med enhörning av Luca Longhi

giulia_farnese_by_luca_longhi1

Kort om sommaren 2016

Nu har jag lagt ut de inlägg som fanns kvar, bara sätta igång och skriva nya. Hela våren och sommaren är dokumenterad i bilder och det har varit en av de bästa somrar jag upplevt. Vännerna Ewa och boxern Buster kom körande i sin husbil, vi hade superroligt och bland annat gjorde vi en resa, som tog en hel dag, upp genom nästan hela Tornedalen ända förbi Pajala, såg Kukkolaforsen, åt suovas, mötte renar, och njöt av ett landskap helt olikt alla andra åtminstone jag sett.

Det börjar hända lite med hantverket och nu har jag två återförsäljare i Haparanda och en i Stockholm, återstår sen att se om något blir sålt, men jag har börjat jobba ännu mer i material jag hittar i naturen, framförallt drivved. Men det allra mest fantastiska hände för bara knappt två veckor sen, jag tog hand om en omplaceringskatt som heter Zelda och snart är två år. Hon är okastrerad och går på p-piller, så hon har aldrig varit lös utan går lika fint som en hund i koppel. Vi tar två promenader varje dag och är väl ute tre timmar sammanlagt och min rygg börjar må väldigt bra av den dagliga motionen. Men nästa torsdag ska hon kastreras. Hon är ett stort mirakel i miniformat den tjejen (3,3 kg) och jag lovar att det kommer mycket text och bild framöver.

Hösten är här och vi förbereder oss för vintern med mest inomhusaktiviteter, jag har plockat fram raggsockarna och beställt Fyra Ess Hundsalva (hälften så billigt på Apotea som på flera djuraffärer) till Zeldas tassar, namnet till trots är den suverän för alla djur, även människor, och den innehåller tjära vilket gör att de inte slickar i sig den som de gör med Försvarets. Och nästa år kommer att bli ännu mycket mer spännande än detta.

20160920_143202

Att hitta en sten (24 februari 2016)

Jag har ju jiddrat om att jag ska leta rätt på minnesstenen över hungerkravallerna på Seskarö 1917, har inte lyckats hitta den på kartor och den är inte med på Haparanda stads turistinfowebbplats. Häromdan kom jag från tvättstugan och vad ser jag om inte minnesstenen, precis utanför mitt hus. Den kom fram när snön sjönk ihop lite grann. Inskriptionen lyder: ”Brottet var hunger. Hungerkravallerna på Seskarö 1917. Arbetarna reste stenen 1967.” (Mobilbild, ska ta en bättre sen när hela texten kommit fram.)

minnesstenen-1

Så här såg den ut i början av maj:

minnesstenen-2

Seskarö i snödräkt (15 februari 2016)

Idag är det kring -1, vindstilla och milt grått ljus. Fint fotoväder tänkte jag, tog kameran och gick ner till viken i öster, det är bara över stora vägen och sen 100 meter till. Inte öppnaste havet eftersom en halvö ligger emellan men ändå havet.

dsc_3058

dsc_3060

 

Här skönjer en viken och landet i bakgrunden är halvön där Seskarö såg ligger, nedlagd 2012 (senaste gången), förr en stor arbetsplats. Många har ändå stannat kvar, en del pendlar till Haparanda, en del sysslar med annat, till exempel finns det ett träbåtsbyggeri.

dsc_3062

Längst till vänster skymtar en en liten del av sågverket.

dsc_3065

Bortom halvön och lite småöar ligger Finland, närmaste stad rakt över Bottenviken är Kemi.

dsc_3068

dsc_3081https://www.google.se/maps/@65.7020233,24.0054702,41328m/data=!3m1!1e3

http://mapszoom.com/sv/coordinates-gps.php?town=Seskar%C3%B6

Extrempolyfoni (19 februari 2016)

Fredagsmys med Thomas Tallis 40-stämmiga motett ‘Spem in alium’ från omkring 1570 i The Taverner Choirs tolkning. Här är en video där stämmorna illustreras grafiskt, egentligen ska den ses med 3D-glasögon men det är fascinerande nog utan. (Jag har inga för den delen.) Jag tycker mycket om de videor där man ser partituret rullas fram över skärmen och kan följa med i noterna, men här åskådliggörs musiken också på ett väldigt intressant sätt.

Det är först på senare tid som man börjat framföra de här enormt svåra körverken (I Fagiolini bröt vallen 2011 med sin inspelning av Alessandro Striggios 40- och 60-stämmiga mässa där sångstämmorna dubbleras av instrument). Här är sångarna grupperade i fem körer med åtta stämmor i varje, och effekten av så många olika röster i matematiskt exakta rörelser med och mot varandra blir helt sagolikt vacker, ett oupphörligt skimmer som ljuset från myriader fallande stjärnor speglade i ett mörkblått vatten krusat och vattrat av dansande nattvindar.

(För att vara exakt så framfördes Striggios mässa av The Tallis Scholars på en Prom, men I Fagiolinis inspelning kom inte långt därefter och blev enormt uppmärksammad och prisbelönt, bland annat med Diapason d’Or.)

Bokbussen! (11 februari 2016)

Idag hade jag en stor packe böcker att hämta, dels hade jag reserverat några titlar och sen hade de supervänliga människorna på Haparanda Stadsbibliotek plockat ihop lite av varje. Historia och arkeologi hade jag önskat i första hand. Nu sitter jag här med en bokskatt och kan inte bestämma mig för vilken jag ska börja med, det slutar väl med att jag har alla på gång samtidigt. Det här är verkligen en service värd guld och den ska användas och värnas om för den är en sak som håller glesbygden vid liv och vigör, precis som lanthandeln. Bröd och böcker!

bokbussen

Finland i mitt öga (5 februari 2016)

När bussen kört över de sex broarna till fastlandet och kommit upp på stora vägen mot öster passerar man Nikkala, Säivis och Vuono. Ortsnamnen smakar som svart rågbröd i munnen. När en person här tar till orda är det hugget som stucket om man ska få höra svenska eller finska, jag hör väldigt mycket mer finska nu än när jag bodde i Finland på 80-talet. Som utland hade det fler likheter än skillnader med Sverige.

Men när jag reste söderut och österut till det Karelen som Finland fick behålla efter andra världskriget (en mindre del) kändes det som jag lämnade Europa. Det var en fantastisk upplevelse, även om jag hade med mig svårt romantiska föreställningar, inte tillräckligt förstådda av mig, om det magiska landet, förlusten av vilket som var ett sådant oerhört nationellt trauma. (Jag hoppas ju också att jag aldrig får den förståelsen för den kan bara komma genom egen upplevelse av krig och söndring.)

Men det vore härligt att nu lära mig lite mer finska, det är ett fantastiskt, skrämmande vackert språk, det lilla jag förstår. Jag sätter mig inte på nån skolbänk, ingen idé att försöka, det går så bra nuförtiden att lära språk via nätet, sen kan man prata med folk ute i livet. Ingenstans är finska språket så vackert som i nationaleposet Kalevala, även om den huvudsaklige upptecknaren Elias Lönnroth fyllde ut berättelserna på egen hand kunde han ju inte förvränga existerande material eftersom han under sina resor mötte många som ägde folkdiktning i sina minnen, lärd från de gamla, och hade kunnat kalla hans bluff om han hade bluffat (precis som med Iliaden och Odysséen är det sjungna texter som traderats muntligt).

Visst kan man säga att Kalevala-eposet som helhet är en skapelse från 1800-talet vars tillkomst hade nationalpolitiska, förutom kulturhistoriska, syften. Bitvis är det stor och sällsam poesi. Idag skulle man ju inte lagt till nåt eget material. Men eftersom det delvis består av mycket gammalt material tycker jag att det förtjänar sin egen dag (28 februari, Den Finska Kulturens Dag). Man kan jämföra med ett annat verk som är totalt förfalskat, det ”skotska” eposet Ossian av James Macpherson från mitten av 1700-talet. Han tyckte skottarna också skulle ha en urgammal textskatt men det är helt ofattbart att nån kunde ta det för äkta, det är så dåligt och uppenbart oäkta att man skrattar sig fördärvad. Men Ossian fick betydelse även för den kommande svenska nationalromantiken.

Hela Kalevalamytologin är totalt annorlunda mot vår, mot de flesta mytologier tycker jag, möjligen med undantag för Gilgamesh-eposet. Den är främmande, mystisk, hård och svår men otroligt fascinerande. Som i den vackra och förbryllande 50:e sången, om jungfrun Mariatta som är så väldigt kysk att hon inte vill åka släde efter en häst som inte var oskuld. (Men skulle gärna vilja veta exakt vilka delar som är skapade i modern tid och vilka som är medeltida och ännu äldre. Jag misstänker att Lönnroth själv diktade ihop just detta parti men det är suggestivt så det räcker ändå.) Men i skogen får hon se ett lingon:

Men ett bär på backen ropte,
Uppå mark ett lingon sade:
-Kom att plocka mig, o jungfru.
Ryck mig bort, du fagra rödkind.
Tag mig, tennbeskodda tärna.
Välj mig, du med koppar-gördeln.
Innan jag af sniglar ätes
Af de svarta maskar sväljes!
Hundrade ha mig betraktat,
Tusen här bredvid mig suttit,
Hundra tärnor, tusen qvinnor,
Barn en tallös mängd derjemte,
ingen dock mig velat röra.
Ingen har mig arma plockat!”

Sen kryper lingonet upp för hennes kängor, över klänningen, in i hennes mun, ner i magen och hon blir befruktad med Karelens Konung. När hon sen ska föda letar hon efter en eldad bastu eftersom barn lättare föds i bastuvärme, men ingen släpper in henne för de tror att hon inte är oskuld. Då flyr hon ut i skogen och låter sin snälla häst andas på hennes mage, och så kommer sonen, ”det gyllene äpplet”, till världen. Egentligen kan man njuta av språket utan att förstå det, då blir det mera som musik. Så här börjar sång 50 på modern finska, allitterationerna är magnifika, som yxhugg:

Marjatta, korea kuopus,
se kauan kotona kasvoi,
korkean ison kotona,
emon tuttavan tuvilla.
Piti viiet vitjat poikki,
kuuet renkahat kulutti
isonsa ava’imilla,
helmassa helottavilla.

(Mariatta, vackra barnet,
Vexte länge uti hemmet,
I sin höge faders boning,
I sin kära moders stugor;
Kedjor fem hon nötte sönder,
Ringar sex af stål förslet hon
Med sin faders många nycklar.
Som vid hennes midja blänkte.)