Finland i mitt öga (5 februari 2016)

När bussen kört över de sex broarna till fastlandet och kommit upp på stora vägen mot öster passerar man Nikkala, Säivis och Vuono. Ortsnamnen smakar som svart rågbröd i munnen. När en person här tar till orda är det hugget som stucket om man ska få höra svenska eller finska, jag hör väldigt mycket mer finska nu än när jag bodde i Finland på 80-talet. Som utland hade det fler likheter än skillnader med Sverige.

Men när jag reste söderut och österut till det Karelen som Finland fick behålla efter andra världskriget (en mindre del) kändes det som jag lämnade Europa. Det var en fantastisk upplevelse, även om jag hade med mig svårt romantiska föreställningar, inte tillräckligt förstådda av mig, om det magiska landet, förlusten av vilket som var ett sådant oerhört nationellt trauma. (Jag hoppas ju också att jag aldrig får den förståelsen för den kan bara komma genom egen upplevelse av krig och söndring.)

Men det vore härligt att nu lära mig lite mer finska, det är ett fantastiskt, skrämmande vackert språk, det lilla jag förstår. Jag sätter mig inte på nån skolbänk, ingen idé att försöka, det går så bra nuförtiden att lära språk via nätet, sen kan man prata med folk ute i livet. Ingenstans är finska språket så vackert som i nationaleposet Kalevala, även om den huvudsaklige upptecknaren Elias Lönnroth fyllde ut berättelserna på egen hand kunde han ju inte förvränga existerande material eftersom han under sina resor mötte många som ägde folkdiktning i sina minnen, lärd från de gamla, och hade kunnat kalla hans bluff om han hade bluffat (precis som med Iliaden och Odysséen är det sjungna texter som traderats muntligt).

Visst kan man säga att Kalevala-eposet som helhet är en skapelse från 1800-talet vars tillkomst hade nationalpolitiska, förutom kulturhistoriska, syften. Bitvis är det stor och sällsam poesi. Idag skulle man ju inte lagt till nåt eget material. Men eftersom det delvis består av mycket gammalt material tycker jag att det förtjänar sin egen dag (28 februari, Den Finska Kulturens Dag). Man kan jämföra med ett annat verk som är totalt förfalskat, det ”skotska” eposet Ossian av James Macpherson från mitten av 1700-talet. Han tyckte skottarna också skulle ha en urgammal textskatt men det är helt ofattbart att nån kunde ta det för äkta, det är så dåligt och uppenbart oäkta att man skrattar sig fördärvad. Men Ossian fick betydelse även för den kommande svenska nationalromantiken.

Hela Kalevalamytologin är totalt annorlunda mot vår, mot de flesta mytologier tycker jag, möjligen med undantag för Gilgamesh-eposet. Den är främmande, mystisk, hård och svår men otroligt fascinerande. Som i den vackra och förbryllande 50:e sången, om jungfrun Mariatta som är så väldigt kysk att hon inte vill åka släde efter en häst som inte var oskuld. (Men skulle gärna vilja veta exakt vilka delar som är skapade i modern tid och vilka som är medeltida och ännu äldre. Jag misstänker att Lönnroth själv diktade ihop just detta parti men det är suggestivt så det räcker ändå.) Men i skogen får hon se ett lingon:

Men ett bär på backen ropte,
Uppå mark ett lingon sade:
-Kom att plocka mig, o jungfru.
Ryck mig bort, du fagra rödkind.
Tag mig, tennbeskodda tärna.
Välj mig, du med koppar-gördeln.
Innan jag af sniglar ätes
Af de svarta maskar sväljes!
Hundrade ha mig betraktat,
Tusen här bredvid mig suttit,
Hundra tärnor, tusen qvinnor,
Barn en tallös mängd derjemte,
ingen dock mig velat röra.
Ingen har mig arma plockat!”

Sen kryper lingonet upp för hennes kängor, över klänningen, in i hennes mun, ner i magen och hon blir befruktad med Karelens Konung. När hon sen ska föda letar hon efter en eldad bastu eftersom barn lättare föds i bastuvärme, men ingen släpper in henne för de tror att hon inte är oskuld. Då flyr hon ut i skogen och låter sin snälla häst andas på hennes mage, och så kommer sonen, ”det gyllene äpplet”, till världen. Egentligen kan man njuta av språket utan att förstå det, då blir det mera som musik. Så här börjar sång 50 på modern finska, allitterationerna är magnifika, som yxhugg:

Marjatta, korea kuopus,
se kauan kotona kasvoi,
korkean ison kotona,
emon tuttavan tuvilla.
Piti viiet vitjat poikki,
kuuet renkahat kulutti
isonsa ava’imilla,
helmassa helottavilla.

(Mariatta, vackra barnet,
Vexte länge uti hemmet,
I sin höge faders boning,
I sin kära moders stugor;
Kedjor fem hon nötte sönder,
Ringar sex af stål förslet hon
Med sin faders många nycklar.
Som vid hennes midja blänkte.)

Anna-Karin

Anna-Karin Granbergs blogg