Nunatak (text från 2004, inlägg från 17 januari 2016)

Vem är du, vart går du, vad tänker du, poet, slav under kärleken? Du hade velat ha ett annat namn, inte halvt detsamma som din mor. Men någon annan än dig själv ville du ändå inte vara. Här sitter du i nedre hallen i det gamla huset på slätten, det var rökrummet, tio cigarretter fick ni om dagen, det var svårt att klara sig på det. Alltid denna brist på något. Varför talar jag till dig nu? Du finns ju inte kvar. Jag talar till minnet.

Visst var du en nunatak. Man tror att inget växer på en sådan; men till och med i Arktis och Antarktis finns det lavar. Och luften, vindarna rör vid den, fåglar landar och vilar på den. En sådan klippspets kan vara toppen på en bergskedja, täckt med, tyngd av kilometervis av uråldrig is.

Hur kunde du ändå hålla dig isfri i polartrakter? För att du försökte sträcka på dig för att se bättre. Som liten brukade du vakendrömma om att vara adopterad, kidnappad, förväxlad på BB, och att det en dag skulle ringa på dörren och där skulle dina riktiga föräldrar stå, de var där för att hämta dig, allting skulle ställas tillrätta, Kärleken skulle komma till dig.

Det var alltid så mycket snö och is i ditt liv. Det kom tillbaka som matriser i dina böcker, du ville slitas i stycken på ett snöfält, du ville höra flingor på ditt fönsterbleck när du väntade på att Jesus skulle hämta dig. Det var en sorg som hotade att dränka dig, därför måste den frysa till is, frusna tårar kan inte falla och bli en Syndaflod. På vintrarna på Hinnomsdal blåste en vind veckor i sträck, vägarna drev igen, skolan slapp ni men fick i stället stugfeber.

Lyssna på mig, underbara missanpassling, förtvivlade anakoret, älskade partisan. Du finns bara i mitt minne; ändå talar jag till dig. Du får svårigheter, många, långa år av svårigheter, ändå ska du orka. Där är Gud. Du ska få älska och bli älskad. Allting kommer att vara värt det.

Lozen, Antarktis:

lozen

Anna-Karin

Anna-Karin Granbergs blogg