Livet med Zelda

väcker urgamla kunskaper och färdigheter till liv hos mig. Hon vägrar lämna famnen om hon är på sånt humör och jag gör allt möjligt, inklusive går på toa, med henne på armen, precis som jag gjorde med mitt småsyskon som jag fick när jag var tio och aldrig släppte ur sikte. Disk och annat oakut kan vänta tills jag har båda armarna disponibla. Zelda är dock inte alls som ett människobarn utan en självständig och vuxen individ som även ser till sitt behov av egentid och enskild kontemplation.

famnkatten

Anna-Karin

Anna-Karin Granbergs blogg