Att leva död

Då jag har sett de här bilderna många gånger förut och vet vilka de föreställer, kan jag inte se dem helt objektivt och utan förutfattanden. Ändå tycker jag förenklingen blir för stor om en bara ser de här kvinnorna som ordinära människor. Genom experiment har det visats att långtifrån alla är beredda att trotsa en order, även om ordern går ut på att de ska vålla andra människor fysiskt lidande som till och med kan kosta dem livet. Men jag vill tro att det i varje människa finns en kärna av medmänsklighet, kanske hos vissa bara ett rudiment, och att en får betala ett pris för att trubba av den, kapsla in den, glömma den.

De kvinnliga koncentrationslägervakterna fick betala ett pris efter krigsslutet, vissa fick dödsstraff medan andra fick fängelsestraff, alla fick de uppleva omvärldens avsky och ostracism. Men i deras ansikten syns inget av ånger, ångest eller skuldmedvetenhet. Deras ögon är nollade, blicken livlös. För mig är de inte alldagliga och ondskan i deras gärningar inte banal. Jag kan inte bortse ifrån att de en gång har varit okriminella människor utan blod och aska på sina händer och att deras upplevelser, de order de måst utföra, hur deras medvetanden kom att dela in deras medmänniskor i livsvärda och dödsvärda, brutaliserade dem bortom mänsklighet och dödade alla rester av empati som de kanske ägde.

Under Nürnbergprocesserna reagerade före detta militärer och tjänstepersoner i det besegrade Tredje riket på till synes olika sätt: vissa stod rakryggade i trots och vägrade ta avstånd från de illgärningar de på olika sätt varit med om att utföra, andra grät. Men de grät inte av empati med offren utan i förtrytelse över att ha blivit påkomna och ställda inför rätta. Därför är det i alla fall för mig svårt att se dem som enbart banala. Deras gärningar var inte banala. Men i deras ansikten syns avmänskligandet som en grå hinna över all levandehet de en gång ägde.

http://dangerousminds.net/comments/the_ordinary_faces_of_evil_mugshots_of_female_nazi

Anna-Karin

Anna-Karin Granbergs blogg