Handen och skriften

Jag läste igår om en lärare som blivit varnad för att hen hade delat ut chokladhjärtan till elever som skötte sig medan de som inte skötte sig i vad det nu gällde blev utan. Så oerhört kränkande, tänkte jag. Och det är verkligen det. Men när jag gick på lågstadiet skulle jag inte kommit på tanken att känna mig kränkt trots att jag blev det varje vecka, inte heller tror jag min klassföreståndare menade nåt illa, det var bara så det var på den gamla onda tiden. Vi hade en timme ”välskrivning” i veckan och det var verkligen en fasa för mig.

Det var den gamla skrivstilen från slutet av 1800-talet vi skulle lära oss. När en hade skrivit snyggt fick en en guldstjärna inklistrad i boken, när en hade skrivit fult blev det en bock med rödpennan. Jag fick ingen guldstjärna nånsin. Jag höll av min fröken, ville så gärna att hon skulle vara stolt över mig, men jag fick inte min hand att lyda. Den blev spänd och skakade och spänningen fortskred upp till axeln och ner längs hela min högra sida. Det här väcks till liv varje gång jag måste skriva nåt för hand. I motsats har jag haft två teckningslärare som sagt att jag var deras bästa elev.

Jag kommer aldrig att få veta vad det här beror på, och kanske kan det heller aldrig läkas. Men jag älskar mitt tangentbord. När jag blev större och skrev dikter gjorde jag utkasten för hand i kollegieblock för jag ville inte skriva maskin och störa grannarna på kvällarna, sen renskrev jag nästa dag. Texten blev levande för mig när jag såg den i det vackra Courier-typsnittet, levande, ren och jämn, då sa den vad jag ville säga, inte vad jag försökte tvinga mig att säga.

Anna-Karin

Anna-Karin Granbergs blogg