Att hitta en sten (24 februari 2016)

Jag har ju jiddrat om att jag ska leta rätt på minnesstenen över hungerkravallerna på Seskarö 1917, har inte lyckats hitta den på kartor och den är inte med på Haparanda stads turistinfowebbplats. Häromdan kom jag från tvättstugan och vad ser jag om inte minnesstenen, precis utanför mitt hus. Den kom fram när snön sjönk ihop lite grann. Inskriptionen lyder: ”Brottet var hunger. Hungerkravallerna på Seskarö 1917. Arbetarna reste stenen 1967.” (Mobilbild, ska ta en bättre sen när hela texten kommit fram.)

minnesstenen-1

Så här såg den ut i början av maj:

minnesstenen-2

Seskarö i snödräkt (15 februari 2016)

Idag är det kring -1, vindstilla och milt grått ljus. Fint fotoväder tänkte jag, tog kameran och gick ner till viken i öster, det är bara över stora vägen och sen 100 meter till. Inte öppnaste havet eftersom en halvö ligger emellan men ändå havet.

dsc_3058

dsc_3060

 

Här skönjer en viken och landet i bakgrunden är halvön där Seskarö såg ligger, nedlagd 2012 (senaste gången), förr en stor arbetsplats. Många har ändå stannat kvar, en del pendlar till Haparanda, en del sysslar med annat, till exempel finns det ett träbåtsbyggeri.

dsc_3062

Längst till vänster skymtar en en liten del av sågverket.

dsc_3065

Bortom halvön och lite småöar ligger Finland, närmaste stad rakt över Bottenviken är Kemi.

dsc_3068

dsc_3081https://www.google.se/maps/@65.7020233,24.0054702,41328m/data=!3m1!1e3

http://mapszoom.com/sv/coordinates-gps.php?town=Seskar%C3%B6

Extrempolyfoni (19 februari 2016)

Fredagsmys med Thomas Tallis 40-stämmiga motett ‘Spem in alium’ från omkring 1570 i The Taverner Choirs tolkning. Här är en video där stämmorna illustreras grafiskt, egentligen ska den ses med 3D-glasögon men det är fascinerande nog utan. (Jag har inga för den delen.) Jag tycker mycket om de videor där man ser partituret rullas fram över skärmen och kan följa med i noterna, men här åskådliggörs musiken också på ett väldigt intressant sätt.

Det är först på senare tid som man börjat framföra de här enormt svåra körverken (I Fagiolini bröt vallen 2011 med sin inspelning av Alessandro Striggios 40- och 60-stämmiga mässa där sångstämmorna dubbleras av instrument). Här är sångarna grupperade i fem körer med åtta stämmor i varje, och effekten av så många olika röster i matematiskt exakta rörelser med och mot varandra blir helt sagolikt vacker, ett oupphörligt skimmer som ljuset från myriader fallande stjärnor speglade i ett mörkblått vatten krusat och vattrat av dansande nattvindar.

(För att vara exakt så framfördes Striggios mässa av The Tallis Scholars på en Prom, men I Fagiolinis inspelning kom inte långt därefter och blev enormt uppmärksammad och prisbelönt, bland annat med Diapason d’Or.)

Bokbussen! (11 februari 2016)

Idag hade jag en stor packe böcker att hämta, dels hade jag reserverat några titlar och sen hade de supervänliga människorna på Haparanda Stadsbibliotek plockat ihop lite av varje. Historia och arkeologi hade jag önskat i första hand. Nu sitter jag här med en bokskatt och kan inte bestämma mig för vilken jag ska börja med, det slutar väl med att jag har alla på gång samtidigt. Det här är verkligen en service värd guld och den ska användas och värnas om för den är en sak som håller glesbygden vid liv och vigör, precis som lanthandeln. Bröd och böcker!

bokbussen

Finland i mitt öga (5 februari 2016)

När bussen kört över de sex broarna till fastlandet och kommit upp på stora vägen mot öster passerar man Nikkala, Säivis och Vuono. Ortsnamnen smakar som svart rågbröd i munnen. När en person här tar till orda är det hugget som stucket om man ska få höra svenska eller finska, jag hör väldigt mycket mer finska nu än när jag bodde i Finland på 80-talet. Som utland hade det fler likheter än skillnader med Sverige.

Men när jag reste söderut och österut till det Karelen som Finland fick behålla efter andra världskriget (en mindre del) kändes det som jag lämnade Europa. Det var en fantastisk upplevelse, även om jag hade med mig svårt romantiska föreställningar, inte tillräckligt förstådda av mig, om det magiska landet, förlusten av vilket som var ett sådant oerhört nationellt trauma. (Jag hoppas ju också att jag aldrig får den förståelsen för den kan bara komma genom egen upplevelse av krig och söndring.)

Men det vore härligt att nu lära mig lite mer finska, det är ett fantastiskt, skrämmande vackert språk, det lilla jag förstår. Jag sätter mig inte på nån skolbänk, ingen idé att försöka, det går så bra nuförtiden att lära språk via nätet, sen kan man prata med folk ute i livet. Ingenstans är finska språket så vackert som i nationaleposet Kalevala, även om den huvudsaklige upptecknaren Elias Lönnroth fyllde ut berättelserna på egen hand kunde han ju inte förvränga existerande material eftersom han under sina resor mötte många som ägde folkdiktning i sina minnen, lärd från de gamla, och hade kunnat kalla hans bluff om han hade bluffat (precis som med Iliaden och Odysséen är det sjungna texter som traderats muntligt).

Visst kan man säga att Kalevala-eposet som helhet är en skapelse från 1800-talet vars tillkomst hade nationalpolitiska, förutom kulturhistoriska, syften. Bitvis är det stor och sällsam poesi. Idag skulle man ju inte lagt till nåt eget material. Men eftersom det delvis består av mycket gammalt material tycker jag att det förtjänar sin egen dag (28 februari, Den Finska Kulturens Dag). Man kan jämföra med ett annat verk som är totalt förfalskat, det ”skotska” eposet Ossian av James Macpherson från mitten av 1700-talet. Han tyckte skottarna också skulle ha en urgammal textskatt men det är helt ofattbart att nån kunde ta det för äkta, det är så dåligt och uppenbart oäkta att man skrattar sig fördärvad. Men Ossian fick betydelse även för den kommande svenska nationalromantiken.

Hela Kalevalamytologin är totalt annorlunda mot vår, mot de flesta mytologier tycker jag, möjligen med undantag för Gilgamesh-eposet. Den är främmande, mystisk, hård och svår men otroligt fascinerande. Som i den vackra och förbryllande 50:e sången, om jungfrun Mariatta som är så väldigt kysk att hon inte vill åka släde efter en häst som inte var oskuld. (Men skulle gärna vilja veta exakt vilka delar som är skapade i modern tid och vilka som är medeltida och ännu äldre. Jag misstänker att Lönnroth själv diktade ihop just detta parti men det är suggestivt så det räcker ändå.) Men i skogen får hon se ett lingon:

Men ett bär på backen ropte,
Uppå mark ett lingon sade:
-Kom att plocka mig, o jungfru.
Ryck mig bort, du fagra rödkind.
Tag mig, tennbeskodda tärna.
Välj mig, du med koppar-gördeln.
Innan jag af sniglar ätes
Af de svarta maskar sväljes!
Hundrade ha mig betraktat,
Tusen här bredvid mig suttit,
Hundra tärnor, tusen qvinnor,
Barn en tallös mängd derjemte,
ingen dock mig velat röra.
Ingen har mig arma plockat!”

Sen kryper lingonet upp för hennes kängor, över klänningen, in i hennes mun, ner i magen och hon blir befruktad med Karelens Konung. När hon sen ska föda letar hon efter en eldad bastu eftersom barn lättare föds i bastuvärme, men ingen släpper in henne för de tror att hon inte är oskuld. Då flyr hon ut i skogen och låter sin snälla häst andas på hennes mage, och så kommer sonen, ”det gyllene äpplet”, till världen. Egentligen kan man njuta av språket utan att förstå det, då blir det mera som musik. Så här börjar sång 50 på modern finska, allitterationerna är magnifika, som yxhugg:

Marjatta, korea kuopus,
se kauan kotona kasvoi,
korkean ison kotona,
emon tuttavan tuvilla.
Piti viiet vitjat poikki,
kuuet renkahat kulutti
isonsa ava’imilla,
helmassa helottavilla.

(Mariatta, vackra barnet,
Vexte länge uti hemmet,
I sin höge faders boning,
I sin kära moders stugor;
Kedjor fem hon nötte sönder,
Ringar sex af stål förslet hon
Med sin faders många nycklar.
Som vid hennes midja blänkte.)

Nomadskolan, sedvanerätten och domen i Girjas-målet (5 februari 2016)

En vitbok har kommit om svenska statens behandling av samerna, framförallt deras barn. Men det är alldeles för sent, det är för många som redan är borta. Skrämmande att tänka på att nomadskolan avskaffades tre år innan jag själv började lågstadiet. I fjärde klass fick vi höra lite, jag tror endast därför att vår klassföreståndares man var en fotograf som hade skildrat de jämtländska samerna. Vi fick faktiskt höra om förbuden mot den samiska religionen och mot jojken, om hur trolltrummor brändes på bål, och att samebarnen togs hemifrån och förbjöds att tala sitt modersmål, jag tror inte många vuxna visste så mycket som vi på sextiotalet.

Det första jag tänker på när jag ser bilden i DN-artikeln är att en liknande huvudbonad, som vi hade ett fult men då normalt namn för, hade både jag och många andra jämtländska barn. En banal form av kulturstöld som ingen då reagerade för, men som jag nu ryser av. Ett folkmord sys av många små och stora stygn och de allra flesta är inte medvetna om att de bidrar till ett folks utplåning.

Men samerna är inte borta. Igår kom domen i det så kallade Girjas-målet. (Girjas är en sameby i Gällivareområdet.) Den är en världsnyhet som få känner till, det är faktiskt epokgörande att det nu är fastslaget i domstol, i en mycket välunderbyggd och prejudicerande dom som kommer bli svår att överklaga, att en primärbefolknings sedvanerätt till ett markområde överrider alla andra intressen, både statens (i detta fall även naturvårdande intressen), näringslivets (i detta fall inklusive gruvnäring och vindkraftsintressen) och privata individers (i detta fallet främst jägares). Det här gäller nu bara en samebys geografiska intresseområde men nu kommer fler att haka på och det här blir riktigt spännande.

Jag skrev på min gamla blogg om begreppet ‘urminnes hävd’ som ligger till grund för sedvanerätten och konstaterade att jag inte visste nog, än mindre vet jag idag. Hur mycket av en kultur kan försvinna utan att folkgruppen i sig fysiskt försvinner? Låt oss säga att alla blev veganer, då skulle rennäringen försvinna, vad blir då kvar av samernas kultur? Polarområdena hör också till världens mest ekologiskt ömtåliga. Rennäringen är inte ohjälpligt biotopförändrande.

Jag tenderar att ta rennäringens parti framför jägarnas eftersom jag har fått för mig att jakt är onödigare, men det är ändå en irrationell ståndpunkt. Jag tyckte att det lät som en vettig idé att ha vindkraftparker i fjällen men sen upplystes jag om att det är ett stort hot mot de fåtaliga rovfåglarna, särskilt örnarna. Det är som sagt många konflikterande intressen här men jag känner mig ändå försiktigt positiv med tanke på hur en primärbefolknings mänskliga rättigheter i vårt nuvarande land har kränkts ända in i vår tid.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/rasbiologiska-ideer-formade-kyrkans-skola/

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/norrbotten/dom-i-

Några få av alla paralleller där generationer av andra primärbefolkningars barn stulits:
Australiska aboriginer: http://stolengenerationstestimonies.com/index.php
Kanadensiska inuiter: http://www.abc.net.au/news/2011-07-19/canada-stolen-generation-speaks-out/2799630
Tasmanier: https://www.findandconnect.gov.au/guide/tas/TE00081

Herr Olof och Havsfrun (4 februari 2016)

Den svenska / finlandssvenska medeltidsballaden Herr Olof och Havsfrun / Älvadrottningen finns i flera olika versioner, den här kommer från Österbotten i Finland (mestadels svenskspråkigt) och tolkningen av det underbara bandet ‘Gjallarhorn’ från samma trakt är helt gorgeous, deras arr är ljuvligt och klangen tät, så tät som det aldrig kunde låta på medeltiden för att såna instrument förstås inte fanns. Jag tror att det första instrumentet var ett slagverk, därefter kom en en sälgpipa. Vad man gjorde dessförinnan när man ville dansa var att man sjöng och dansade samtidigt.

Jag identifierade mig mycket starkt med berättelsen om Herr Olof som försöker motstå sitt öde men trollas bort / förgås på grund av en kvinna som inte är mänsklig utan ett väsen, och den blev en central punkt i mitt tanke- och känsloliv. (Jag hade upplevelsen att det bara var mitt levande hjärta som blev bortstulet och sen levde jag livlös.) I en version rider Herr Olof genom en ekskog, träffar Älvadrottningen som kräver hans hand i dans, vägrar och blir avdödad nästa dag efter att ha ridit hem och ställt in sitt bröllop.

Två andra utspelar sig på havets botten. I en, som också kallas Harpans kraft, bygger han en förtrollad harpa av material han hittar i havet och spelar sig fri med den, mycket dramatiskt. I den här första som jag länkar till sjunger en manlig och en kvinnlig röst i d och D, hon en bit högre vilket ger en stor dynamik. Texten är fantastiskt vacker och skrämmande, den börjar: ”Herr Olof han sadlar sin gångare grå / Så rider han den till Havsfruns gård / Herr Olof han red / Och gullsadeln flöt / Han sjunker i havsfruns sköt.”

Sen kommer en riktigt fascinerande gåta: ”Var välkommen, välkommen / Herr Olof till mig / I femton år har jag väntat på dig / Och var har du åker och var har du äng / Och var står uppbäddad din bruaresäng?” Han måste bli mannavuxen innan hon kunde ta honom, men hur vet han att just denna dag är den dag då han ska rida rakt ut i havet, den dag då hon bjuder honom på ett vin som är förtrollat / förhäxat. Vinet förvänder hans syn, vänder den ut och in. Oavsett vad som händer är det oåterkalleligt och starkt gripande.

 Lyssna gärna även på Garmarnas magnifika tolkning:
https://www.youtube.com/watch?v=Bgg8r5AA920

Fila av deras kedjor (3 februari 2016)

Jag tänker ibland på en läkare, också psykoterapeut, som jag gick hos minst en gång i veckan i över tolv års tid. Hon var äldre än jag och jag vet inte om hon lever idag. Jag forskar inte om det, för nu är vår kontakt över och jag fortsätter på egen hand. ”Stundom bota, ofta lindra, alltid trösta”, ”Guérir quelquefois, soulager souvent, consoler toujours” är det franska läkarmottot (skapat av dr. Paré) och det finns stora pengar och ära (och ibland även vanära) och ‘stardom’ att få inom läkaryrket idag. Men de som driver sin praktik, utan ens en Facebooksida, år ut och år in, med jobbiga personer som jag som aldrig blir botade, bara tröstade och stärkta och får våra liv förlängda, de är värda verklig berömmelse.

I slutet av 1700-talet skedde en revolution inom vården av psykiskt sjuka, dels bland kväkarna i England och dels genom Philippe Pinel som fick tjänsten som chefläkare vid det berömda hospitalet Salpêtrière. Det är så heroiskt och beundransvärt att man förstår att mängder av konstverk har skapats efter den scenen när Pinel går sin första rond, upptäcker dårarna som ligger kedjade längs väggarna som  rabiessmittade djur, hur han pekar med hela handen och befaller: ”Fila av dem kedjorna!”

Varför är det så heroiskt? Det borde bara vara människovänlig logik. Men logik är inte kostnadsfri, och den enes utstötthet är förutsättningen för den andres instötthet. Så vad gör deras mod och nytänkande så stort? Nånstans i brytningen mellan schamanism, där mentala annorlundaheter inte skyddes, och judeokristet tänkande där sådana sågs som demoniska, blev det nödvändigt att hålla upp handen och påminna: Lyssna också på dessa.

Dr Pinel:

philippe_pinel_a_la_salpetriere

Min  upptrampade stig genom skogen på Värmdö:

stigen-genom-skogen

Incredible String Band: Chinese White

Come Heavy Sleep (18 januari 2016)

För länge sen (mer än tio år sen) var det här albumet av Rogers Covey-Crump och Jakob Lindberg med John Dowlands första sångbok, nertecknad de allra sista åren på 1500-talet, en räddare i stor nöd för mig. Sånger om tårar, längtan efter sömn, längtan efter den älskade, de varma, ljuvliga melodierna, orden som tolkade åt mig, bara en röst och en luta. Min existens var inte hotad, inte heller min nykterhet, men min själ var verkligen i fara och det på grund av en annan människas omöjliga trollbindning som jag till slut blev tvungen att lösa mig från. Jag drog från stan och tog musiken med mig. Idag är ingenting så svårt som det var, jag har blivit min egen beskyddare.

covey-crump_lindberg1. Come heavy sleep, the image of true death;
and close up these my weary weeping eies:
Whose spring of tears doth stop my vitall breath,
and tears my hart with sorrows sigh swoln cries:
Com and possess my tired thoughts, worne soule,
That living dies, till thou on me be stoule.

2. Come shadow of my end, and shape of rest,
Allied to death, child to blakefact night:
Come thou and charm these rebels in my breast,
Whose waking fancies doe my mind affright.
O come sweet sleepe; come, or I die forever:
Come ere my last sleep comes, or come never

Nunatak (text från 2004, inlägg från 17 januari 2016)

Vem är du, vart går du, vad tänker du, poet, slav under kärleken? Du hade velat ha ett annat namn, inte halvt detsamma som din mor. Men någon annan än dig själv ville du ändå inte vara. Här sitter du i nedre hallen i det gamla huset på slätten, det var rökrummet, tio cigarretter fick ni om dagen, det var svårt att klara sig på det. Alltid denna brist på något. Varför talar jag till dig nu? Du finns ju inte kvar. Jag talar till minnet.

Visst var du en nunatak. Man tror att inget växer på en sådan; men till och med i Arktis och Antarktis finns det lavar. Och luften, vindarna rör vid den, fåglar landar och vilar på den. En sådan klippspets kan vara toppen på en bergskedja, täckt med, tyngd av kilometervis av uråldrig is.

Hur kunde du ändå hålla dig isfri i polartrakter? För att du försökte sträcka på dig för att se bättre. Som liten brukade du vakendrömma om att vara adopterad, kidnappad, förväxlad på BB, och att det en dag skulle ringa på dörren och där skulle dina riktiga föräldrar stå, de var där för att hämta dig, allting skulle ställas tillrätta, Kärleken skulle komma till dig.

Det var alltid så mycket snö och is i ditt liv. Det kom tillbaka som matriser i dina böcker, du ville slitas i stycken på ett snöfält, du ville höra flingor på ditt fönsterbleck när du väntade på att Jesus skulle hämta dig. Det var en sorg som hotade att dränka dig, därför måste den frysa till is, frusna tårar kan inte falla och bli en Syndaflod. På vintrarna på Hinnomsdal blåste en vind veckor i sträck, vägarna drev igen, skolan slapp ni men fick i stället stugfeber.

Lyssna på mig, underbara missanpassling, förtvivlade anakoret, älskade partisan. Du finns bara i mitt minne; ändå talar jag till dig. Du får svårigheter, många, långa år av svårigheter, ändå ska du orka. Där är Gud. Du ska få älska och bli älskad. Allting kommer att vara värt det.

Lozen, Antarktis:

lozen

Home On The Range (3 januari 2016)

Minus 9 och ganska vindstilla tidigare i kväll, kändes inte alls särskilt kallt, nu blåser det mera och vindfaktorn gör att det upplevs som -22. Måste säga att jag känner mig väldigt tillfreds med livet. Det är viktigt för mig att ha ett hem där jag trivs och känner mig trygg, då är det lyckoframkallande att komma hem och se att det lyser där inne. Och det är varmt. Det har säkert att göra med att jag inte varit trygg på alla platser där jag bott, och även att jag vet att även jag hade kunnat vara hemlös, om inte tillfälligheter spelat in? eller snarare, om jag inte hade haft så lätt att föra mig i alla möjliga sammanhang, och att föra min egen talan. Det är något att vara tacksam över och det är jag också varje dag.

En bild från ett annat tillfälle då det verkligen var busväder och jag bokstavligen stormtrivdes, dock var jag glad att jag slapp ligga efter vägen och köra bil:

20160206

Hemma hos (28 december 2015)

Nu börjar jag få ordning här hemma. Kanske skulle jag vilja ha lite mattor, gärna trasmattor faktiskt. Men annars har jag det mesta som man kan behöva. Jag lever i komfort, och då menar jag varmt vatten i duschen, plats att röra mig i köket, lugn och ro i huset och en ytterdörr som jag kan låsa. Mycket böcker har jag aldrig haft, biblioteken har varit mina hem och skolor, och hit kommer bokbussen en gång per månad. (Det röda huset utanför vardagsrumsfönstret är inte bebott, annars skulle jag ha satt upp gardiner.)

Loftgången:

loftgangen

Från vardagsrumsfönstret:

dsc_2756

Byatorget i jultid fotograferat från loftgången:

jul2015g

Egentligen en julnattsdikt (26 december 2015)

Skrev den för ett antal år sedan och den finns inte i tryck, den anknyter till den ortodoxa traditionen som berättar att det var kallt i grottan* där Jesus föddes och att kreaturen värmde det nyfödda barnet med sin andedräkt.

Nativitas

Djuren andas,
värmer med sin
andedräkt den natt
som bar dig hit

Till detta stall i
denna grotta i
denna vinternatt,
nyfödda barn

Här är du, men
ett lån som snart
ska återvända
lämnande ett ord

Ett enda ord,
ett namn, en ros,
för evighet
på denna plats

Där djuren ser
och sörjer nu
De vet allt det
som snart ska ske

Marken är täckt
av morgonfrost
men ännu har
de inte somnat

*I den traditionen talar man om ett stall/ladugård i en grotta, inte en byggnad, och det är än idag vanligt i mellanöstern att naturliga grottor används för att ge boskap tak över huvudet. Denna ikon är skriven av Andrej Rublev och visar en intressant symbios av de två traditionerna. Kristusbarnet vilar i krubban omgiven av kreaturen i vad som liknar både en grotta och en husruin medan Gudsmodern vilar utanför på en bädd av något rött tyg.

rublev_nativity_15th_c-_annunciation_cathedral_in_moscow

Välkomna tillbaka!

I december 2015 flyttade jag till Seskarö. Efter ett tag började jag på en ny blogg och en ny Facebook, den senare har jag själv arkiverat men det gjorde jag inte med bloggen, och efter ett halvår hände något mycket märkligt, hela bloggen var borta. Bilder fanns kvar men inga texter. Hela databasen där allt utom bilderna ligger var spårlöst försvunnen, och inte ens  Binero, som annars brukar kunna lösa allt, kunde förstå vad som hänt. Men med hjälp av Internet Archives Wayback Machine kunde jag hitta igen en del av inläggen, dock inte de första. Jag vill ha en blogg så nu kopierar jag manuellt över det som finns kvar i två steg och fortsätter. Kronologin kommer att bli fel men det gör kanske inte så mycket.