Essäer

ESSÄER, ETC, EFTERORD

Kanske kan jag förklara vad jag menar om jag börjar långt tillbaka i tiden. De flesta av mina skolminnen är hemska, men de allra värsta är nog minnena från lågstadiets barnbespisning, som det då hette. Bara namnet… Det fanns ingen plats för kök och matsal i Södra Skolan i Östersund utan vi fick småspringa i flock bort till en högstadieskola och äta där. Det blev otroligt stressigt och lite tid över för att hinna få i sig maten. Jag hade ångest för detta varje dag. Vi hade alla obehag för bespisningen, inte bara jag.

Matsalen var stor, den rymde ett par hundra elever tror jag, det var kalt och slamrigt och bakom disken stod mattanterna på rad och slevade upp mat ur kantiner. Jag minns att de flesta barn, inte bara jag, varje dag bönade och bad om att inte få så mycket på våra tallrikar, men mattanterna sa: Du ska äta så du blir stor, eller: Ät och låt maten tysta mun. Och så kom sleven, kloffs, och mitt hjärta sjönk ner i skorna för jag visste att det där skulle jag aldrig få i mig.

Men man fick inte gå därifrån innan man ätit upp allt på tallriken, och hur jag löste det där problemet varje dag i fyra år minns jag faktiskt inte, men jag bad knappast om att få en doggybag. En av lärarna, oftast den stränga fröken S. Norin, var måltidsvakt (gissa tre gånger vad hennes öknamn var, och varför måltiden måste vaktas begriper jag aldrig.) och gick runt i matsalen och såg till att ingen pratade och att det åts upp. Jag kan berätta hemska historier men det är onödigt. Visst låter det som den lilla AK från Frostmofjället, men tänk på att det är 40 år sedan, synen på barn har förändrats radikalt, ja, synen på det mesta.

(Det var bara i fyra år jag upplevde detta. När jag skulle börja i femte klass flyttade min familj till södra Sverige och just denna aspekt av mitt liv blev lättare att klara av. Eftersom jag inte var igenkänd i skolbespisningen kunde jag låta bli att gå dit, istället köpte jag frallor och äpplen i mjölkaffären och åt ute. Det var fler än jag som gjorde så.)

Jag har förstått att det är väldigt annorlunda idag och det gläder mig. Jag vet också nu på ett ungefär varför det här med att äta i skolan var så skräckfyllt för mig. Inte heller idag tycker jag om att äta i stökiga miljöer med mycket ljud, lukter, människor. Vi med asperger har lätt att bli sensoriskt överlastade och kortsluta vilket beror på att vi har både en större känslighet för sinnesintryck än andra och dessutom svårare att sortera bland dessa. Och bara att vara i samma rum som ett par hundra andra barn var vedervärdigt.

Men det är också vanligt att vi har ett lite annorlunda förhållande till själva maten. En del klarar bara av att äta ett fåtal födoämnen, och det kan bli problematiskt både för dem och omgivningen. Jag tycker dock att det vore fel att kalla det för ätstörningar, det handlar om helt andra saker. När jag ser till mina egna erfarenheter, vad andra med Aspergers syndrom har berättat för mig, och vad jag har läst i självbiografier och facklitteratur, så har jag ingenstans sett några tecken på matmissbruk (hetsätning/bulimi) eller svältmissbruk (anorexia). Vi verkar inte särskilt disponerade för sådant. Själv fungerar jag mycket basalt: när jag är hungrig vill jag äta och när jag blir mätt vill jag sluta äta.

Men det som jag nämnde nyss, överkänsligheten för sinnesintryck och svårigheten att sortera och hantera bland sådana, tror jag absolut påverkar mitt förhållande till mat och ätsituationer. Nu, vid denna mogna ålder (åtminstone på papperet) vet jag vad jag mår bra av och varför det är så. Det kan sammanfattas så här:

  1. Jag vill veta vad jag äter
  2. och vill kunna uppleva det med mina sinnen
  3. i lugn och ro.

 En av de saker som var värst med sextiotalets skolbespisningsmat var att den ofta, säkert av tekniska skäl, var så hopgeggad. De mosigaste rätterna, som lapskojs och skinklåda, hade jag svårast att få i mig. Det var skrämmande att inte veta, inte kunna se, vad det var jag skulle äta. (Jag vet att skolmaten är helt annorlunda nu och det gläder mig mycket, förutom potatisen minns jag inte att vi någonsin fick några grönsaker, om man inte på Reaganskt manér räknar lingonsylt som grönsak.)

De flesta recept som finns i den här boken representerar idealmat för mig. Jag har ju hittat på dem och därför är de ideala för mig. Oftast får råvarorna vara sig själva så att det går att urskilja på tallriken vad de är, och de olika smakerna går att urskilja på tungan. Visst finns det hopmixade saker här också, men då är det jag själv som har mixat och då vet jag ju vad som ingår. Men egentligen är den här egenheten inte så dum i köket, det blir rätt fräsch mat, inte sammankokt så alla vitaminer och näringsämnen går till spillo. Och det blir svårare att fuska med kassa råvaror, det syns ju. Mina flickvänner, katter och hundar har gillat det jag har lagat.

Till sist, ännu en bakåtblick. Tidigare i den här boken har jag varit inne på det taktila, det bokstavligen hant-verksmässiga. Mycket troligt är det så att det som i vissa lägen kan vara en störande sensorisk hyperkänslighet i andra situationer kan vara en tillgång. Känsliga händer och fingrar kan vara bra för en musiker, en massör, en skulptör, eller varför inte en läkare eller veterinär. Jag vet i alla fall att jag inte gärna använder diskhandskar eller trädgårdshandskar, och jag tycker mycket om att gå i tygaffärer och känna på olika textilier.

När jag var riktigt liten föredrog jag om möjligt att äta med fingrarna. Jag kunde visst äta med bestick, det var bara mycket trivsammare utan. Jag har det här kvar än idag (säkert en av orsakerna till att jag gillar picknickar så mycket.) Visst kan man ha en AK Granberg i möblerade rum, jag kan hantera en fiskkniv och en kräftgaffel med stor elegans. Det är bara, svårt att förklara, en stor trivsel i att komma maten så nära att jag känner den med fingertopparna. Det är både trygghet och sensualism.

Hönan som aldrig sett solen kan ändå längta ut

Det här är inte rätt plats att gå in på frågor som etik, ekologi, etologi och miljöförstöring. Det skulle leda alldeles för långt. Att vi inte lever som vi bör är alldeles uppenbart och nu börjar vi hastigt, drastiskt och förskräckande se konsekvenserna av människans rovdrift på planeten jorden. Det talas mycket om ”klimathotet” men klimatet i sig har ingen inneboende vilja att utrota oss, snarare är det människan som är ett hot mot klimatet.

Jag vill inte skriva dig på näsan vad du kan/bör göra, den enskilda människans möjlighet att rädda det som räddas kan är ganska liten. Vi är ju ganska sent ute för att åstadkomma något. (Men något är ändå tack och lov mer än inget alls.)

I stället vill jag säga några ord om höns. (Visst är det lustigt hur de benämns – en höna, två hönor, tre eller flera höns?) De flesta människor har aldrig träffat en levande höna. Och har man inte gjort det kan hönsens livsvillkor kännas tämligen abstrakta. Men det är faktiskt riktigt trevliga djur, inte så klyftiga kanske, men vänliga och lojala och med en stor förmåga att ha det gott när vi låter dem ha det gott.

I Lantmannens Uppslagsbok, utgiven 1923, står det så här vackert om hönshållning:  ”Skötseln av hönsen går ut på att bereda dem så mycken trevnad som möjligt.” Då ger de oss två saker: goda ägg i överflöd och glädjen att se lyckliga små varelser som har det gott i hela sina liv.

I Plinius den äldres naturhistoria berättas det mycket hjärtknipande om hönors vilja att skydda sina barn, fast i det här fallet är det fosterbarn. Romarna brukade tjuva ägg från vilda ankor för att föda upp och äta dem, stekt anka sågs som en delikatess. Det förekommer än idag även i Sverige. Och eftersom hönor ruvar allt som är runt ligger de gärna på andra fåglars ägg. Plinius berättar att när ankungarna har kläckts och de knatar ner till vattnet och simmar ut det första de gör (så gör ju alla simfågelungar instinktivt) så springer hönan hit och dit på stranden utom sig av oro för sina små, hon tror att det är kycklingar och sådana badar ju inte.

I min ungdom hade jag ett par hönor och en tupp som husdjur och det var mycket fint och trivsamt att se dem traska omkring och leta efter ätbarheter på marken. De var av rasen Rhode Island, storväxta och med en vackert rödbrun fjäderdräkt, och de la bruna ägg, stora och tjockskaliga med starkt orangefärgade gulor. Idag kan man i vissa livsmedelsaffärer köpa ägg med ”extra gula gulor”.

Det åstadkoms genom att värphönsen får en tillsats av färgämnet karotin i fodret. Det gav jag aldrig mina hönor, deras äggulor blev gula av sig själva, på naturlig väg skulle man kunna säga. En annan sak som höns behöver är kalcium, annars får äggen de värper inga skal (det blir inga ägg då, nej.) Man kan idag lägga märke till att ägg från burhöns har mycket tunna och sköra skal, de går lätt sönder i transporten, ett tecken på att de inte kan tillgodogöra sig det kalcium de får i fodret. Ekologiska ägg har däremot inte lika tunna skal.

Förr gav människor sina höns krossade snäckskal och jag såg en gård vid kusten en gång där det fortfarande stod kvar kartonger med skal av snäckor och musslor som gårdens folk hade samlat ute vid havet. Ett slags kvarn för att krossa dem till ätbar storlek fanns fortfarande kvar ute i ladan, täckt med damm. Hönshuset var också som det lämnats, redena i rader stod tomma. Mellan hönshuset och den inhägnade utegården fanns en lucka som stängdes för natten så att räven inte kunde komma in.

Vart vill jag komma med dessa nostalgiska funderingar? Jag tänker så här: hur skulle jag vilja leva om jag var en höna? Enligt djurskyddslagen är det minsta utrymme en värphöna ska behöva leva på lika stort som den här boken när den ligger uppslagen. Ingen levande varelse ska behöva ha det så i hela sitt liv. Det är ovärdigt oss att utsätta andra för ett sådant lidande.

Om jag som människa väljer att leva icke-veganskt är det min skyldighet att ta reda på under vilka villkor de levande varelser lever och dör som jag äter, vilkas mjölk jag dricker, vilkas skinn klär mina fötter på vintern och så vidare. Jag kan välja; det kan inte de. Människan är inte skapelsens krona men vi beter oss som om vi vore det. Med en sådan självvald position, rättmätig eller ej, följer ett stort ansvar och det vore på tiden att vi insåg det. Det spelar ingen roll om det är för sent eller inte, det handlar faktiskt om så gammalmodiga begrepp som moral, broder/systerskap och etik.

Men vad kan jag göra för mina släktingar hönsen som lider och plågas i människans hemska äggfabriker? Jag försöker ta reda på lite fakta. Jag köper inte ägg från burhöns, det är ju självklart. Men ägg från ”frigående höns inomhus”, det låter väl bättre? Nja.

De har inte mycket mer plats än burhönsen och hålls i enorma stallar så fyllda av ammoniakångor att de får hud-och andningsproblem, och de har det så trångt och stressande att de ofta hackar varandra till döds. Och de får aldrig se dagsljus. (Jag har varit inne i ett burhönseri en gång och stanken fick mig att springa ut efter några sekunder med rinnande ögon och näsa. Höns ska lika lite som människor behöva vada i sin egen skit.

Men det finns ett par alternativ som känns mer OK för mig: Ekologiska ägg. De hönsen får faktiskt vara utomhus en del. Eller om jag bor så att detta är möjligt kan jag köpa ägg från någon av de ytterst få gårdar på landet där man håller en liten flock höns som förr i tiden. Men då vill jag se med egna ögon hur de har det ställt.

Jag vet att jag låter som en bakåtsträvande romantiker och det är jag i viss mån. Men om vi ska hålla djur i fångenskap för att dra nytta av dem och deras produkter, då är det vår skyldighet att ge dem levnadsvillkor som så mycket som möjligt efterliknar de som de skulle haft i fritt tillstånd, samt, eftersom vi drar sådan nytta av deras tjänster, till och med förbättrade villkor i form av veterinärvård, skydd för rovdjur, väder och vind, och en god och närande kost utan nödvändigheten att kämpa för varje smula.

Jag ska nu ge fyra goda skäl till varför den som bor på landet skulle kunna finna det trevligt och meningsfullt att upplåta en bit av sin jord till en liten hönsflock. 1: Hönsen är värda det lyckliga liv du kan ge dem. 2: En sockerkaka bakad av egna ägg värpta av helt frigående egna höns (med detta menar jag att de kan gå på marken utomhus om de så vill, att de med andra ord kan gå ut och in efter behag precis som du själv) är en smaksensation som inte kan beskrivas. 3: De skänker trivsel och glädje åt ditt eget liv. 4: Du kan få uppleva det sällsamma fenomenet att hypnotisera en höna till djup sömn på ett ögonblick. Nej, du behöver inte läsa Goethe för det lilla livet. Det är bara att lyfta upp henne och vända henne på rygg så slocknar hon direkt. Vänd henne rätt så vaknar hon lika kvickt. Jag vet inte varför, det är ett av naturens underverk.

Jag rundar av denna text med slutstrofen ur John Donnes berömda Meditation XVII (i en nyupptäckt alternativ version):

”and therefore never send to know
for whom the hen clucks; she clucks for thee.”

Låt världen komma som den är

Det är min övertygelse, baserad på mångårigt ätande och matlagande, att ”det äkta är det godaste och nyttigaste”. Men sedan är det ju i många fall svårt att veta vad som är äkta och inte. Det brukade stå på marmeladburkarna från ”Den Gamle Fabrik”: ”Den äkta”. Trots detta innehöll den tämligen lite frukt och bär. Jag undrar då vilken marmelad som är den falska? Vad avgör?

Det finns få företeelser som fördärvat och utarmat vårt språk så mycket som reklamen för livsmedel. Om en kackerlacksfamilj bor i en korvfabrik kan det väl sägas att korvarna är hemlagade, fabriken är ju deras hem. Och receptet kan sägas ha gått i arv i fabrikörens släkt i åttio år, alltsedan moster Märta fick det av tant Berta som uppfann det, vem kan bevisa att det är en påhittad story?

Men varför träder aldrig Mamma Scan fram och visar sig i offentlighetens klara ljus? Undrar vad hon heter i förnamn… Gun Scan? Jag tror det är fler än jag som skulle vilja fråga henne ett och annat om de produkter som marknadsförs som människoföda under hennes egid. Hur många människor skulle vilja äta sådana köttbullar om de visste att de inte är stekta, inte ens ugnsstekta, utan friterade i talg? Kanske borde de heta talgbollar?

Troligen är det enda sättet att skilja mellan falsk och äkta mat att provsmaka, läsa, och vara noga med vad man köper och var. Det är en milsvid skillnad i smak och konsistens mellan industribakad limpa och bröd gjort i liten skala på ett hembageri och gräddat i vedugn. På ett vis är den här boken, i all sin otidsenlighet, med i vad som verkar vara mer än en trend, nämligen att människor börjar bry sig om vad de äter, vad maten innehåller, hur den är producerad. Det börjar synas på utbudet att människor allt mer frågar efter ekologiskt framställda livsmedel. Och mindre efter färdigrätter och halvfabrikat.

De senaste femtio åren har vi i Sverige fått se en helt ny värld av mat och dryck öppna sig tack vare våra kära invandrare och vårt eget resande. Men varför måste vi försvenska allt som kommer hit? Genom vår gastronomiska konservatism går vi miste om underbara upplevelser.  Jag minns mycket väl när de första kebabställena öppnade, de blev en stor succé men ändå hade svenskarna synpunkter på det som bjöds, de gillade inte att kebaben gjordes på lammfärs. För lamm smakar kofta, så det så. Ja, än sen? Det är ju jättegott. Och annars vet man väl inte att det är lamm man äter. Men branschen anpassade sig, nu görs all kebab på fläskfärs, och jag tycker det är så trist att jag hellre äter falafel.

En fundamental skillnad mellan Medelhavsköken och vårt eget, med vissa undantag naturligtvis, är att maten där är helare, renare, mindre mosig. En fisk läggs ner i soppgrytan hel och hållen och mals inte sönder till exempelvis fiskburgare. Låt oss inte luras att tro att profiten inte styr den svenska matindustrin, varför skulle man tillverka korv, ”minutbiffar”, kycklingköttbullar, om det inte vore för att det är ett lönsamt sätt att bli av med sina sopor? Mal ner alltihop till mölja bara så ser inte kunderna vad det är. Jag minns mycket väl min mormors handvevade köttkvarn med vilken hon malde ner hela köttstycken till köttfärs, det var ju inga mular och svansar hon stoppade ner i den.

Förändringar sker långsamt här. Men jag vill föreslå den som vill testa t.ex. mitt recept på grekiska piroger att hoppa över den trista svenska ”fetaosten” som är gjord på komjölk och helt saknar karaktär och i stället välja en äkta, fårmjölkssmakande fetaost av fårmjölk importerad från Balkan. Feta är ett namn som borde ha varumärkesskydd men inte har det. Nyligen fick jag veta att ICA lanserar ett stort sortiment av ekologiskt producerade livsmedel och den fetaosten tillverkas i Grekland av get-och fårmjölk. Rekommenderas varmt.

Det serverade resultatet blir aldrig bättre än de råvaror vi utgår från. Jag är tacksam för att tiden går och förändringar ändå får ske. Jag är gammal nog att minnas när det inte fanns andra oliver att köpa än Figaro gröna oliver med pimento, och om butiken var välsorterad, även med mandlar. För en Dry Martini är de omistliga, annars finns det klart godare alternativ. Jag var 17 år när jag åt min första svarta oliv, och det skedde på Kreta. Créme fraiche fanns inte här när jag var barn, inte heller annan olivolja än urgammal Figaro på små plåtburkar (hade de där Figaro något slags monopol eller?)

Jag minns klart den dag jag åt min första pizza, drack min första espresso, åh, den steg mig åt huvudet direkt. knaprade i mig mina första mandelskorpor, det var gott vill jag lova. Och sedan jag åt vinbladsdolmar för första gången har jag aldrig tittat åt svenska kåldolmar. Detta har av vissa jag känt setts som snobberi. Men att stänga sina sinnen för nya upplevelser, smaker, dofter bara för att de är ovana är i mina ögon minst lika snobbigt. Även om vi ibland tror det är Sverige inte hela världen.

Basilica Incarnata II

(25 mars 2008)

jag var idag iväg till biblioteket för att titta efter Mats-Eric Nilssons nyutkomna och omtalade bok Den hemliga kocken men det är klart att den var utlånad. Jag ställde mig i kö. Den boken ville jag läsa hursomhelst men att ha hållit på så mycket med den här kokboken har aktualiserat saker som jag har tänkt på under en lång tid.

Jag läste Eric Schlossers Fast Food Nation och Morgan Spurlocks Supersize Me förra året. I höstas genomgick jag en hälsokoll, det är väl bra vid min ålder att göra en tusenmilaservice varje år kan jag tänka. Mina kolesterolvärden var perfekta och allt annat som jag haft anledning att undra över var också bra. Inga blödande magsår hade nappat på mina järnreserver på länge och sockret var fint.

Hösten 2003 fick jag diagnosen diabetes och var tämligen sjuk (av den hösten minns jag inte mycket), det hade varit på gång en tid och bröt ut helt plötsligt och våldsamt (jag minns att min läkare frågade, men det brukar ta tio år att bli så här dålig och du har fixat det på ett, hur? och jag kunde inte svara fastän jag visste), men jag hade varit stressad som en jagad gnu i många år och gått upp massor, massor i vikt. Faktiskt var jag ungefär två AK. Och då är det glädjande att nu ha kunnat få ner mina värden på en helt normal nivå där de än så länge håller sig utan medicin. Min vikt likaså. Jag tänkte då, 2003, att jag blir nog inte gammal, men kanske jag blir det ändå, hoppas och önska kan jag ju alltid och min livsföring har jag kontroll över.

Jag vet inte hur många dieter och kurer jag skeptiskt har läst eller hört om, de tycks avlösa varandra oftare än alla andra moden. I min ungdom när jag var i samhällsvård kom jag i kontakt med vegetarianer av den gamla typen, som läste tidningen Hälsa, åt gröt överströdd med tångpulver, hade morgongymnastik etc. Jag blev själv vegetarian när jag var 15 men av etiska skäl, inte för att det skulle vara nyttigt för mig. Jag tror inte man tänker så konkret på sin egen kropp i den åldern som att man skulle ha artärer som kunde förkalkas eller en bukspottkörtel som kunde gå i spinn.

Det är först nu som jag börjar känna min kropp och se att ingen annan sköter om den än jag själv. Det är framför allt tre saker som har åstadkommit det: diabetesdiagnosen, insamlandet av kunskaper, och etablerandet av en tysk livsmedelskedja i Sverige som väckt rabalder både genom dåliga arbetsvillkor för de anställda och för att de säljer dålig och onyttig mat. Och, tro det eller ej, men min kropp ingår i planetens större perspektiv. De dåliga livsmedel jag kan äta skadar inte bara mig utan hela biotopen, dels på grund av hur de framställts och dels på grund av hur de kommer hit. (Köp inte sockerärter hitflugna från Kenya mitt i vintern, det är onaturligt!)

Jag brukar bara köpa tvättmedel, shampoo och sådant hos den tyska livsmedelskedjan nu. När mina husmarsvin, de sura och otrevliga Tjockis och Tjockis, The Guinea Pigettes, levde, köpte jag råkost till dem där för att jag var fattig, men jag lovar och svär att till och med de klart föredrog grönsaker och frukt av bättre kvalitet (till och med? de var oändligt mycket smartare än jag.) Men idag gick jag in där på födosök efter biblioteksbesöket. Jag vet inte varför, jag hittar aldrig något jag vill äta där.

Men jag tänkte som så många gånger förut: Om man skulle utvinna allt det socker som finns tillsatt i de varor som saluförs under detta tak, i denna enda livsmedelsbutik, i müsli, i bröd, i juiceefterliknande drycker, osv osv, hur många kilo? Eller kanske ton? Denna butikskedjas utbud fick mig en gång att börja läsa på förpackningar och fundera på vad det är vi äter Utan att ens veta att vi äter det. Och därför ser jag mycket fram emot att läsa Nilssons bok.

Jag har i mitt liv träffat flera människor som har ansett sig själva vara sockerberoende. Jag är säker på att ett sådant beroende kan existera. De här personerna kunde trycka i sig ett halvt kilo smågodis i ett svep vilket förbluffade mig som bara vill ha på sin höjd en bit men helst ingen alls. Och sedan kunde de göra något helt annat. Jag själv skulle ligga och vara sjuk, föräten, förgiftad. Jag kan inte begripa det, varför vill man äta smågodis? Det kan inte vara för att det är gott för det är det inte, det måste vara något lurt.

Det är inte alls så att jag inte vill ha eller inte kan äta söta saker. Det visar säkert recepten i den här boken. Men inte socker i min tacosås eller mitt matbröd, för farao. Inte socker varje dag. Det bästa verkar tyvärr (eller inte tyvärr) vara att undvika halvfabrikat, färdiga såser, färdigrätter, snabbmat etc så mycket som möjligt. Men hur ska människor hinna laga riktig mat? Jag sympatiserar visst med slow food-rörelsen i princip (här har jag ju hundra tidskrävande recept), men hur ska alla människor hinna laga food slowly varje dag och sedan sitta och äta och ha det mysigt i timmar? Jag önskar att verkligheten stämde bättre överens med sådana vackra visioner.

De perioder i mitt liv när mina matvanor varit allra bäst var när jag har varit något slags lesbisk hemmafru (även om jag avskydde själva rollen). Jag har all förståelse för en heltidsarbetande ensamstående mamma som varken hinner eller orkar baka surdegsbröd. Så recepten i den här boken är otidsenliga, jag vet det. Och ändå, hur var det förr? Bättre? Det fanns hemmafruar och de slet ont utan några rättigheter för inga pensionspoäng alls. De som var rika hade kokerskor. När de skulle ha fest kom det kalaskokerskor, eller hjälpkärringar som de också kallades. (Jag har hört det vidriga uttrycket ”äta som en hjälpkärring” med vilket menades att de grättna varelserna passade på att slafsa i sig när de var hos fint folk.)

Det måste finnas god och nyttig mat att köpa som går fort att fixa till en tisdagkväll efter jobbet. Det är inte mitt fel, inte denensamstående mammans fel, inte deras fel som inte har råd att köpa ekologiskt odlade grönsaker att det inte finns annat än skräp att köpa i livsmedelsbutiker, på pizzerior, i gatukök. Jag ska tala om vems fel det är: de multinationella storföretagens. Jadå, jag växte upp på sjuttiotalet och lyssnade på proggmusik och var medlem i KFML-r och lärde mig tuschmåleri med grejer jag köpt hos Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Än sen? Klasskampen lever, systrar och bröder, och snabbmat är ett bedövningsmedel för folket, fråga Morgan Spurlock om han blev pigg och aktiv och intellektuellt skarp av sin hamburgardiet.

Jag kan dessutom vara tämligen irriterande from. Men man måste inte vara kristen som jag för att se sin kropp som något att akta och älska och vara rädd om. Jag kallade den här essän för Basilica Incarnata, man kan fritt översätta det med ”kroppen en kyrka”. Det är väl ingen som skulle röka i kyrkan, oavsett åsikt och övertygelse. Kanske man inte heller skulle äta tunnbrödsrulle med räksallad i en helgedom i den bästa av världar. En internationell konsumentrörelse? Som hotar med köpbojkotter och om det behövs iscensätter dem? Det enda effektiva vapen vi har är bojkotten. Men den är desto verkningsfullare.

Fiskpinnarna pinnar iväg från oss

En utläggning men den är viktig: debatten om torsken pågår livligare än någonsin just som jag skriver detta. Isabella Lövins bok Tyst hav förtjänar att bli läst av alla som kan läsa och som äter fisk. (Och redan kommer reaktionen, vilket ju visar hur viktig den är.) Och varför inte Mark Kurlanskys lysande bok om just torsk. Skolbespisningar som slutar att servera torsk blir nu förlöjligade. Yrkesfiskarna hävdar att det finns massor av torsk på vissa ställen men ingen alls på andra och att det därför spelar mycket stor roll var man tar proverna. Men då undrar man: hur har det kunnat bli så?

Vi kan dock inte negera det faktum att fångsterna av torsk här i stort har minskat dramatiskt och att man på andra håll som utanför Newfoundland har blivit tvungna att sluta fiska helt. Där tog torsken slut, och den tycks inte komma tillbaka. Det kom också nyligen ett förslag om totalt stopp i fem år för störfisket i Kaspiska havet för att inte stören ska utrotas helt, och det blir väl trist att inte kunna få sin osetrakaviar på ett bra tag, men vi får nog finna oss i det, de lär alla skriva på när Ryssland gör det först. Ska stören överleva om stoppet träder i kraft och efterlevs? Det är inte alldeles säkert med tanke på att en stör kan bli uppemot hundra år gammal. Och det redan intensiva tjuvfisket lär knappast minska, snarare tvärtom. Men jag hoppas på det bästa för dessa sagolika fiskar.

Hos den tyska livsmedelskedjan som jag skriver om finns det diverse fiskprodukter, t.ex. tonfiskkonserver, som är märkta med en simmande firre och ordet SAFE. Jaha? Jag förstår att det ska göra oss konsumenter lugna för att inga söta delfiner har fastnat i dessa tonfiskgarn. Tonfiskarna har dock fastnat. (Jag vill poängtera att denna märkning inte har något med MSC-märkningen att göra, Marine Stewardship Council är en riktig, seriös organisation som har koll på situationen för olika fiskarter globalt och vars rekommendationer kan tas på allvar. Att det börjar dyka upp fler och fler oseriösa märkningar som SAFE tjänar bara till att förvrra konsumenterna och det är ju precis vad industrin vill.)

Är det safe överhuvud taget att äta tonfisk då? Tänk att vi här i Sverige kunde fiska tonfisk vid våra kuster en gång i tiden. Men nu är den utrotad här. Den blåfenade tonfisken finns med på CITES röda lista över akut utrotningshotade arter. Nu är det inte den som ligger i burkarna här, den är på grund av sin sällsynthet otroligt dyr och äts mest av rika japaner.

Även vild lax finns med på denna lista i vissa områden. Nu sitter jag här och avråder från att slentrianmässigt köpa odlad lax. Vad ska man göra då, då? Det enda vi kan göra är att läsa på. Läsa på etiketter, hålla oss uppdaterade på var olika arter är i stor fara, och då låta bli att köpa.

Men det finns också något som vore bra både för alla människors hälsa och överlevnadschanser och för planetens djurliv och klimat, och det är att komma lite bort från vårt proteinmissbruk. Vi äter alldeles för mycket protein, mer än fem gånger så mycket per capita som i Afrika, och det är helt i onödan, det gör oss sjuka och trötta, det förstör vår planet, och det vidmakthåller sociala och ekonomiska orättvisor mellan nord och syd. Det måste dessutom inte, som vi har fått för oss, vara animaliskt protein som vi äter.

Det här ska jag inte orda mer om, Lisa Gålmark säger det mycket bättre i sin helt briljanta bok Djurrätt. Själv äter jag vegetariskt kanske 6 dagar i veckan, av gammal vana och övertygelse, och jag har aldrig haft några bristsjukdomar sedan jag blev vuxen.

Ikonen och brödet

En människa som är född utan syn, hur förklarar man för henne vad en ikon är? Det går inte att göra. Men den ursprungliga betydelsen av det grekiska ordet eikonos avser inte specifikt en religiös bild målad i tempera med pålagt bladguld på preparerad olivträpannå. En ikon kan vara gjord i vax, siden, ylle, målad på papper, duk, puts, den kan vara gjuten i guld eller smidd i silver, den kan vara huggen i sten eller formad i lera. Om man är blind kanske man kan se Ikonen i andra dimensioner, känna den med fingertopparna, lägga sin panna mot den.

Vad är ikonen? En helig Bild, en bild av det Heliga. En ortodox korsar sig för brödet för att det är heligt, en gåva från Gud. På det ortodoxa nattvardsbrödet står instämplat bokstäverna ICXC NIKA, Jesus Kristus Segrar. Man äter det heliga, är det en ikon man äter? Det är en symbol, då är det ett tecken, då är det en bild, är det då också ett fönster mot himlen, som ikoner kallas för?

Det berättas om den bysantinske hymndiktaren Romanos Meloden, numera oftast kallad R. Sångaren (som skrev den underbara Julhymnen med omkvädet Nyfödda barn, av evighet Gud, översatt av Hjalmar Gullberg, tonsatt som oratoriet Den heliga natten av Hilding Rosenberg) att han fick sin gåva som ung, en gestalt kom till honom och överräckte en skriftrulle och sa åt honom att äta upp den, vilket han gjorde, och nästa morgon när han vaknade hade han fått poesins gåva.

Vad händer när en människa läser en dikt? Jag vet att alla de dikter jag läst finns kvar i   mig, i någon form, något av dem. Precis som alla de smörgåsar jag ätit har byggt upp och vidmakthållit min kropp och själ. Min prosaiskhet här är bara skenbar. Men vadå? Det känns som livet att baka bröd, det älskar jag att göra. Och jag älskar ikoner men kan inte måla dem. Visst kan ett bröd vara en ikon, förgänglig men ändå inte. En helig, rund ikon bakad på fullkornsvete och grovt dinkelmjöl, med lite olivolja i degen, lagom mycket salt, och när den kommer från ugnen är den rykande varm och doftar kärlek.

Till slut då.

Jag har nu läst Den hemlige kocken, det borde alla göra, den är briljant, modig och skrämmande. Mats-Eric Nilsson skriver på ett ställe att hans liv var lättare innan han började tänka på vad det var han åt. Den upplevelsen kan jag verkligen instämma i. Ibland grips jag av missmod och tänker att om jag kunde skulle jag bara äta grönsaker, bär och frukt som jag själv hade odlat och ägg från egna höns. Men jag äger eller arrenderar ju ingen jord.

Ja, det finns alternativ till den processade, tillsatsfyllda mat som är den standardiserade. En utveckling är i full gång. Men fortfarande är det så att ekologiskt framställda livsmedel, utan kemiska tillsatser, och färska, kostar mer i pengar och ofta kräver att man har bil för att kunna ta sig till de platser, gårdar, odlingar, bagerier där de säljs.

Om man vill se det som att någon vinner och någon förlorar, så kan man ju säga att den multinationella matindustrin fram till nu har haft anledning att känna sig ganska belåtna, och konsumenterna har kunnat känna sig rejält rökta. Det kändes pestsurt för mig när jag fick veta att McDonalds i många år hade smaksatt sina pommes frites med animalisk ”biffarom”, och detta hade jag ätit fastän jag trodde att jag var etisk vegetarian. Och detta samtidigt som jag försökte gå i plastskor på vintrarna för att inte utnyttja mördade djur, skoeländena sprack i kylan och läckte in vatten. Visst, pommfrittsen blev goda, men hade jag vetat varför hade jag avstått. Hur mycket värre ska det då inte kännas för dem som är vegetarianer/veganer av religiösa skäl, som jainister och vissa hinduer?

Trots allt känner jag mig mer hoppfull än på många år. Allt fler människor, i synnerhet yngre, blir veganer och jag beundrar dem oerhört därför att det är inte enkelt i det samhälle vi har skapat. Men om man ska tala om ett hållbart levnadssätt så är veganismen det i särklass hållbaraste, inte bara för den enskilda individen eller för oss i Sverige utan också sett ur ett globalt perspektiv.

Tack vare modiga oberoende matjournalister, forskare, läkare, miljökämpar och djurrättsaktivister har vi större möjligheter än någonsin att få reda på vad vi äter och vad vi kan göra för att få tillgång till mat som är bättre både för oss, djuren och miljön. Och jag hoppas också att någon kan finna inspiration i de här recepten och texterna.

Värmdö 2008